studieforbunden_220x50
    
Sonja Schwarzenberger om folkbildning

Falukorv, Fourier och folkbildning?

Intervju. Nathaly Salas i ett samtal med Sonja Schwarzenberger om kunskapssyn, rollspel, engagemang och meningen med folkbildningens öppna rum. 

Sonja Schwarzenberger skjuter sin dator åt sidan och bläddrar i listan över studieförbundens 374 medlems- och samarbetsorganisationer. För snart tre år sedan fick vi ett bokförslag sänt till oss med titeln ”Falukorv, Foucault och folkbildning”. Avsändare var journalisten och debattören Sonja Schwarzenberger. Det handlade om en bok med höga ambitioner. En av avsikterna var att reda ut vad det är som binder samman de 1,7 miljoner människor som årligen deltar i studieförbundens verksamhet. I förslaget ställdes akuta frågor om de ökande samhällsklyftorna, vad folkbildning står för idag och vilka berättelser som formar den. Vi, som dagligen sysselsätter oss med detta och som ofta självkritiskt ställer oss frågan: Vem bryr sig om Folkbildningen? mottog förslaget som en öppning till nya perspektiv, en ny inblick. I Sonja Schwarzenberger såg vi en möjlig samtalspartner. Efter månader av diskussioner, revideringar och uppföljningar mynnade förslaget ut i boken ”En röd stuga med en halvmåne på gaveln”. 

– Folkbildningen är svårgreppad. Därför att den är mångskiftande och rymmer så mycket. Den vill vara allt. Så, jag kan förstå när en del tycker att det är för mycket – att folkbildningen måste tillbaka till att slå vakt om vissa specifika värden. Kunskapshöjning – basta! Det ska inte bara handla om att ha roligt eller ifrågasätta saker. Jag kan förstå det. Men jag ser också att lek kan generera kunskap. Och: kolla på den här listan! Svensk–litauiska föreningen. Unga örnars riksförbund, Hela människan, Good Game, Hjärtebarnsförbundet. Humanisterna… det här är en kommunikationsmardröm. Samtidigt tänker jag att det är någonstans här vi hittar Sverige. Om man någon gång har suttit i en förenings årsmöte, så vet man det hopplösa och underbara i allt detta. Heliga Ninos Georgiska ortodoxa församling i Sverige… Kristen och kvinna. Kristna esperantoförbundet… Alla ska tycka till och här har vi Sveriges samlade kuf-elit som brinner för olika saker. ”Det här är det viktigaste som finns. Jag måste få bli hörd.” Det är också de som organiserar människor lokalpolitiskt, de som gör att vi har fritidsaktiviteter. Det är de som orkar få samman en lokalgrupp för… vad som helst. Så, jag betraktar denna lista med både värme, kärlek och lite förskräckelse. Är allt som görs i alla dessa föreningar folkbildning? I en tid då det ofta sägs att ingen längre organiserar sig, finns också detta! Det här är ett motbevis som också väcker frågor som: vilka är med? Är det här levande, livaktiga folkbildningsorganisationer? Så brett och djupt har jag inte rört mig att jag kan svara på de frågorna.

Nej, och det skulle ju ta en väldig tid att beta av detta, alla de sätt på vilka våra organisationer verkar och talar… och när de finns samlade såhär, under tio studieförbund som i sin tur är samlade under paraplyet Studieförbunden* och tillsammans med folkhögskolorna utgör den samlade, organiserade, folkbildningen och talar med varandra på alla dessa nivåer. När alla dessa viljor ska mötas, utbyta erfarenheter och kanske formulera gemensamma mål, visioner… folkbildning tar tid.
– Jag tänker att det i dag är viktigt att vi som människor inte lever som vore vi öar. Jag tror att folkbildningens organisationer kan fungera som fästen mellan oss. På ett privat plan upplever jag att människor idag är oerhört ensamma. Jag tror inte att det ska vara så. Jag tror att det drabbar oss på ett kollektivt plan, att vi går miste om idéer, konst, glädje och lösningar på problem vi som samhälle verkligen behöver lösningar för, helt enkelt av anledningen att ensamma, alienerade och sammanhangslösa människor inte kommer tänka så stort som de annars kunde göra. Vi lever i en verklighet där till exempel unga människor inte förutsätter att de kan gå ut i ett yrkesliv, framför allt inte ett sammanhängande yrkesliv, med trygga arbetsplatser. De får hoppa mellan olika tuvor och de hoppar på så många olika sätt i livet: Mellan bostäder, anställningar, ohälsa, vårdinstanser, utbildningar och så vidare. Vi behöver samlingslokaler, platser dit man kan gå och möta någon att tala med. Där det efter ett tag dyker upp ytterligare någon. Platser dit man kan komma tillbaka i nästa vecka. Jag tror att folkbildningens fysiska samlingslokaler borde annonseras än mer, så att vi kan hitta till de rum där vi kan finna gemenskap. Vi som är verksamma inom rollspelsvärlden brukar säga att det är viktigt att det finns en plats också för de kufigaste av oss. Så är det.

Vem bryr sig om folkbildningen?
– Vi som deltar i den. Förmodligen rätt så ofta utan att vara riktigt medvetna om vad folkbildningen som gemensam, organiserad kraft vill driva för frågor och uppnå för mål. Givetvis också den skara som jobbar inom den, och driver den framåt. Annars tror jag det är talande att jag och några av de intervjuade från flera håll saknar konkreta visioner för hur folkbildningen kan främjas, utvecklas och användas.

Har din syn på folkbildning förändrats under arbetet med boken?
– Jag hade inte alls koll på att samtalet hade en så central roll i folkbildningen och jag tror att jag för första gången på riktigt förstår skillnaden mellan folkbildning och allmänbildning. Det är en av de nycklar jag fått på vägen.
Jag kan också säga att jag har fått en större inblick i hur folkbildning kan användas som ett verktyg för att komma tillrätta med olika samhällsproblem där det mest konkreta rör utbildning: hur vi kan inkludera de personer som i dag hamnar utanför utbildningssystemet, de som inte får behörighet till högskolan. Folkbildningens pedagogik är mycket bättre på det
än det ”klassiska” utbildningssystemet. Och jag står för att jag säger det: Bättre. Eller i alla fall: närmare människan. Jag är själv en av dem som fått min yrkesutbildning genom folkhögskolan – jag har ingen högre utbildning. Det fanns flera skäl till det – men jag vet att ett av dem var att jag tänkte att jag inte visste om jag hade ”huvud” för att läsa på universitet. Det vet jag idag att jag har. Men jag är väldigt tacksam för att det fanns en väg för mig då, innan jag visste. Jag minns att jag formulerade det som något praktiskt: ”Jag vill lära mig hur man gör radio och jag kan inte läsa mig till hur jag gör det, utan jag vill öva i en studio. Jag vill få intervjua människor, lida, gråta mig igenom och inse hur mycket fel jag kommer att göra på vägen.” I dag är jag en duktig intervjuare och det beror till stor del på att jag under ett års tid fick öva och lyssna på skillnaden mellan en bra och en dålig intervju. En annan sak, som alla jag talat med är eniga om, är det som rör folkbildningens grund som ett rättighetsprojekt, ett demokratiprojekt. Människor måste få lära sig att skriva, i ordets breda mening, annars kommer de alltid att förpassas till en underklass som inte får delta på lika villkor. Välståndet i Sverige har varit något nästan unikt, historiskt och internationellt sett. Men bara under min livstid har vi rört oss i motsatt riktning. När mina föräldrar invandrade på 1960-talet togs de emot med öppna armar, det gick att få jobb och bostäder. När jag föddes 1980 räknades Sverige fortfarande till ett av världens mest ekonomiskt jämställda länder. Men från det att jag fyllde 15 har klyftorna mellan de som befinner sig i den största fattigdomen och de som besitter den största rikedomen ökat väldigt snabbt. Ser vi till de människor i vårt land som befinner sig allra längst bort från varandra ekonomiskt, får vi gå tillbaka till 40-talet för att hitta en liknande situation.

Det är inte så svårt att motivera för politiker varför det är viktigt för medborgarna att delta i en cirkel eller ett föredrag om demokrati eller filosofi. Men folkbildningens verksamheter rymmer fler former och framförallt fler ämnen… jag tänker på listan som du läste ur tidigare. Det kan vara knepigt att förklara varför allt det kan vara folkbildning och vad det finns för samhällsnytta i det.
– För mig har det på vägen blivit konkretiserat hur folkbildningen kan hjälpa oss. Dels handlar det om att folkhögskolorna kan erbjuda utbildning, men det handlar också om att skapa mötesplatser och frizoner där människor under trygga former kan mötas och lära tillsammans. Det som studieförbundens medlemslista är ett slags karta över. Ett minne jag länge burit med mig och som kan utgöra ett gott exempel på det här är mötet med Terrafem, en organisation som bland annat stödjer kvinnor med utomsvensk bakgrund. Jag gjorde ett reportage för några år sedan där jag följde den dåvarande verksamhetsledaren i Göteborg. De ordnade en studiecirkel för kvinnor som fick lära sig att cykla. De hade aldrig suttit på en cykel förut och jag blev oerhört rörd över det som hände. Alla som har cyklat någon gång vet vilken frihetskänsla det ger. Att trampa riktigt snabbt med vinden mot ansiktet och ta sig någonstans. Så, i sin vackraste mening är det detta som folkbildningen gör med oss: den får oss att träffas och lära varandra sånt som att cykla. Det är värt allt, för det är sånt som får oss att känna oss hemma.
– Sedan har jag fått ett helt nytt perspektiv på mitt rollspelande. Arbetet med den här boken har fått mig att uppvärdera det kunskapssökande som äger rum när jag lajvar. Ett par exempel som jag gärna lyfter är ett rollspel jag deltog i och som utspelade sig under tiden för hiv-epidemins utbrott. Handlingen fick mig att gå tillbaka i min egen historia och min uppväxt. Bromsmedicinerna kom i slutet av 90-talet och denna oerhörda tragedi utspelade sig här mitt ibland oss. Det var något som jag, liksom många andra då, inte kände till och inte förstod. Annat än rädslan. Att kondomer är livsviktigt. Men det var inte mina nära som dog. Som inte beskrevs i media som mina nästa, utan som de andra. De man talade om att isolera på öar i Stockholms skärgård, de vars kroppar lades i sopsäckar. Dörren till den här kunskapen öppnades för mig i en skogsdunge utanför Oslo. Det ledde för min del också till ett dokumentärt projekt kring de första åren med hiv i Sverige. Rollspelen har också tagit mig till Palestina. Där fick jag spela med och träffa personer på Västbanken med samma intresse som jag. Det är sånt som deltagarkultur gör: Öppnar dörrar till kunskap och skapar gemenskap genom lek. Därför är till exempel lajv ett bra exempel på folkbildning, därför att det bejakar lusten hos de som deltar. I tv-serien West Wing säger president Bartlet: ”Decisions are made by those who show up.” Kanske borde vi ta lekens möjligheter på allvar? Det gäller att arbeta med engagemang där det finns för att skapa delaktighet hos medborgarna i vårt samhälle. Vilket är steget innan människor engagerar sig i att rösta? Hur får vi dem att läsa Shakespeare? Var finns vägarna in? Det handlar ju i mångt och mycket om vanor, om att veta hur man gör. Jag är engagerad i samhällsfrågor i dag därför att jag började med lajv när jag var femton. På samma trapp där vi pratade om orcher pratade vi också politik. Jag hade inte varit den jag är i dag utan det.

Mellan 2007 och 2010 var du redaktör för Bang. En tidskrift som för många feminister varit en skola som introducerat nya tänkare och idéer. Bang har påverkat idédebatten på många sätt och har varit med och introducerat en del av de ord och begrepp som idag i vissa läger kritiseras som elitistiska: queerteori, intersektionalitet, postkolonial teori… Hur ser du på förhållandet mellan ett brett och inkluderande tilltal och en fördjupad idédebatt?
– Jag växte upp under 90-talet med Bang som ett av mina ”universitet”. Intressant nog är jag faktiskt inte säker på att jag verkligen läste Bang. Jag kikade i tidningen, bläddrade och minns en del omslag och kanske läste jag också några artiklar. Jag tror att jag var rädd för att inte fatta, men ändå var tidskriften viktig, något coolt jag ville höra ihop med. Det var på den tiden Nina Björk kom ut med boken ”Under det rosa täcket”, som blev min bibel. När jag och Lawen Mohtadi senare fick uppdraget att leda Bang hade jag knappt bott i Stockholm. Jag varken hade läst genusvetenskap eller kände till några av de tunga namn som fanns inom den här världen. Men frågorna hade engagerat mig länge. Vid det laget hade jag också gjort flera reportage med utgångspunkt i feministiska frågor. Så jag hade förmågan till analys, utan att för den skull vara hemma med all teori. Min ambition var att göra en tidskrift som skulle vara tillgänglig för kvinnorna där jag kom ifrån, Västmanlands undersköterskor… min syster kanske inte har Simone de Beauvouir, Judith Butler eller Germaine Greer i bokhyllan. Jag tänkte kärvt att det var de som behövde relatera till det vi ville skriva. Det skulle inte kännas som en plikt att läsa Bang. Eller att man, som jag hade gjort, skulle känna sig duktig för att man tog sig igenom en artikel. Jag ville att det skulle vara lika lustfyllt och indragande som att läsa en serie. En ambition jag fick revidera, eftersom jag insåg flera saker: dels behöver en smal kulturtidskrift som Bang förtvivlat väl den bas av trogna prenumeranter som säkrar utgivningen. Dels behöver vi samla det senaste och viktigaste inom feminismen i en skrift som Bang. Därför att det är bra för vårt samhälle att ha forum som ligger i framkant. De allra kunnigaste, radikalaste eller akademiskt bevandrade behöver också vidga sina vyer och slipa sina argument.

Lyckades du åstadkomma förändring i och med ditt arbete med Bang?
– Jag hoppas det. En av de saker jag är stolt över med min tid på Bang är något Lawen sa i sitt avskedstal, jag minns det ungefär så här: ”Mycket av den humor som sipprar genom sidorna är Sonjas andetag”. Det vill jag gärna bära med mig, eftersom jag tänker att det är ett sätt att just öppna dörren till läslusten för mottagaren. Visa att det går att både skratta åt det som är svårt och att föra fördjupade samtal om det till synes banala. Rent konkret tänker jag just på det temanummer om humor vi gjorde 2009 där bland andra Petra Mede, Nour El Refai, Annika Lantz och Sissela Kyle debatterade villkoren för det svenska humorlandskapet. En debatt som stormade ganska kraftigt på löpsedlarna. Jag hoppas att det, åtminstone i någon mån, hjälpte till att plöja mark för de kvinnliga och queera komiker som tack vare sin briljans lyser i dag.

Finns det inte också en fara i att vistas i sådana här, väldigt specialiserade rum? Leder inte det till fragmentisering att bara söka sig till likasinnade? Det är på sätt och vis en utveckling som blivit tydligare i och med internets intåg i våra liv.
– Jag, om någon, vet hur viktigt det är att få andrum på en plats där jag kan dela mina erfarenheter med andra som har varit med om samma saker. Där det kan kännas tryggare lättare att andas, eller där man helt enkelt kan känna sig som en del av en gemenskap, inte som den andre. När det kommer till bred politisk organisering tror jag inte att det är en lika klok väg att gå. Där tänker jag att det är viktigt att samlas på bred front och driva minsta gemensamma nämnare. Sedan ser jag mig själv som en tålmodig missionär när det kommer till jämlikhet. Jag anser att förtroende eller åtminstone respekt för motpartens intelligens kan leda till verklig förändring. Är det något jag önskar mig mer av i den allmänna debatten, oavsett sida, är det en mindre avfärdande, mänskligare inställning till de andra på arenan och ett större utrymme att göra fel, tänka om och göra nytt.
– Utgångspunkten i boken var på något sätt att undersöka varför vi som samhälle och individer å ena sidan omhuldar våra intressen, studiecirklar, och passioner, men å andra sidan ängslas för att inte vara kunniga, inte tillhöra rätt läger eller känna ilska mot dem vi upplever som frånskilda från oss. Om man i stället ser bildning som ett tillstånd av entusiasm eller kunskapssökande, så känns det härligare. Och mer sant. Det blir mindre vingligt för mig, för då förstår jag vad vi talar om: Ett tillstånd av inspiration och kunskapande och glädje. Ofta hänger de sakerna ihop, det är det rummet jag uppsöker när jag till exempel inte kan slita mig från berättelsen i en bok eller upplevelsen som min vän delar med sig av.

Det är som att själva gemenskapen kring ett intresse eller en identitet kan öppna möjligheter att utforska helt andra saker. Så kan till exempel, som Ibn Rushds förbundsrektor Omar Mustafa nämner, en grupp i koranstudier komma att handla om andra saker – sådant som deltagarna möter i sin vardag eller som intresserar dem bortom fördjupningen i den egna trosuppfattningen.
– Det händer när människor blir trygga. Det är något som förhoppningsvis händer i ett samtal – som i de möten jag haft med de intervjuade i boken. Mer än halva mitt liv, sedan 1995, har jag varit verksam i rollspelsvärlden och dit återvänder jag gång på gång. Det är en plats där jag inte bara sätts i förhållande till mitt produktionsvärde eller mitt kulturella kapital eller min ekonomi. I de sammanhang som jag vistats i, som kan knytas till folkbildningen: folkhögskolor, rollspelsföreningar, bokcirklar och danskurser så har det handlat om att jag hittat en hemvist.

Jag vill gärna återvända till inledningen av den här boken, där du menar att du egentligen inte alls visste så mycket om folkbildning när du började skriva. För mig framkommer det alltmer att du är en väldigt folkbildad person?
– Haha. Ja folkbildningen har tagit hand om mig genom livet, utan att jag haft namn på henne tidigare. Som en osynlig och snäll gudmor. Det känns fint att ge henne lite upprättelse; att säga tack vare dig lärde jag mig knopar, tango och ett yrke. Tack vare dina rum hittade jag vänner att prata om allt från kärlek till den utopiska socialistfilosofen Fourier och musikaliska mystiker som Kjell Höglund. Jag inser att jag kanske blivit en lite smartare, men framförallt gladare människa.

___________________________________

Text: Nathaly Salas
Foto: Nadja Hallström

*Studieförbunden = de tio studieförbundens intresseorganisation, bildades 1903 under namnet Folkbildningsförbundet.

Sonja Schwarzenberger

Sonja Schwarzenberger om folkbildning

Journalist, programledare och redaktör. Rollspelsentusiast. Före detta redaktör för tidskriften Bang. Numera projektledare på Arena Opinion.

Samtal om folkbildning

Schwarzenberger-En röd stuga-Omslag-Kartonnage-Original-150624.

”Falukorv, Fourier och folkbildning?” är ett utdrag ur boken En röd stuga med en halvmåne på gaveln – samtal om folkbildning. I boken möter Sonja Schwarzenberger bland andra Jessica Jedin, Paulina Neuding, Sverker Sörlin och Omar Mustafa och diskuterar dagens syn på folkbildning.

Läs mer om boken

Intervju med Paulina Neuding
Intervju med Sverker Sörlin
Intervju med Soraya Post

Skrivet om En röd stuga med en halvmåne på gaveln

 

”Det mest revolutionerande med det tidiga 1900-talets folkbildning var inte att allmänheten fick möjlighet att läsa och lära, utan att den fick chansen att forma innehållet i bildningsverksamheten efter sina egna behov.”

Magnus Priftis, Svenska Dagbladet
Läs mer

”I det stora folkhemsbygget var folkbildningen en självklarhet. Det handlade först om klasskamp, arbetarna skulle knappa in på det försprång som stavades kunskaper och medföljande privilegier hos borgerligheten, men det stannade aldrig där.”

Ulrika Kärnborg, Dagens Arena
Läs mer

”Ett vaccin mot charlataner och populister, kallar jag det, intervjuad i Sonja Schwarzenbergers angelägna bok En röd stuga med en halvmåne på gaveln – samtal om folkbildning (Premiss). De som kan sin historia luras inte av ett falskt ”Sverigevänner”, SD:s mantra. De vet att det som gjort Sverige till Sverige är dörrar vidöppna mot världen.”

Heidi Avellan, Sydsvenskan
Läs mer

#FBPOD20: Vilket folk bildas egentligen?

FBPOD20

Podcast. Vi talar ofta om folkbildningens bredd i stora ord, om en rörelse där alla får plats och där olikheterna möts. Men vem är folk egentligen? Och finns det en spänning mellan folk och bildning?

#FBpodden diskuterar tillsammans med Sonja Schwarzenberger vilka folket i folkbildningen är och bör vara. Är vissa viktigare än andra? Lyssna!

Beställ boken

En röd stuga med en halvmåne på gaveln – samtal om folkbildning har getts ut i samarbete med Premiss förlag – Arenagruppens förlag för uppdragsutgivning.

Om du vill beställa en kopia gör du det bäst på deras hemsida.