studieforbunden_220x50
    
Paulina Neuding om folkbildning

Mellan marknaden och kulturen

Intervju. Var befinner sig den svenska högern idag i frågor som handlar om folkbildning och de stora visionerna för kulturpolitiken? Sonja Schwarzenberger träffar Paulina Neuding, tidigare chefredaktör för det borgerliga samhällsmagasinet Neo, som berättar om en splittrad höger som dras mellan att slå vakt om epoköverskridande kvalitet och marknadsanpassad kultur som säljer.

– Det finns en växande klyfta inom högern mellan de med mer nyliberala hållningar och de med konservativa värderingar. Tidigare har de här två falangerna hållit ihop därför att social­demokratin har haft en så stark ställning i Sverige. Vi har varit det ”ickesocialistiska” alternativet. Efter två mandatperioder med borgerlig regering och en historiskt svag socialdemokrati ökar klyftan och det märks även inom kulturpolitiken. Inom den nyliberala falangen tyr sig en del mer till marknadslösningar inom flera områden, men när det kommer till kulturpolitik blir det särskilt tydligt: det som publiken, eller mecenaterna, väljer är bra. Kvalitet mäts genom popularitet. Det är kanske inte en slump att Fredrik Reinfeldt gav en platt-tv till kronprinsessan Victoria i 30-årspresent och hävdade att han själv helst läser Camilla Läckberg. Vi som tillhör de mer konservativa talar sna­rare i termer av eviga värden, som måste förstås genom andra faktorer än ekonomisk framgång. Det finns konst som får oss att växa som människor, konst utan någon annan funktion alls än att den är vacker eller berör oss, konst som håller samhället samman och våra rötter vid liv och det är ett gemensamt ansvar att stödja kultur och konst. Från nyliberalt håll hävdas det att operan måste bära sig själv ekonomiskt, av dem som efterfrågar den. Att det är orimligt att vanliga löntagare ska sponsra en liten klick stockholmares operabesök. Man talar till och med i termer av creative destruction – ”Ingen höll stumfilmen vid liv och det är heller ingen som saknar den.” Är man mer konserva­tiv konstaterar man att operan inte är stumfilm, utan en av våra mest betydelsefulla konstformer. För att den samlat oss under flera hundra år och för att den gjort avtryck i oss, format våra existenser, utöver dess rent kvalitativa värde.

Det är tveksamt om någon i min familj eller de familjer jag växte upp med i Västerås stigit över Dramatens tröskel. Däremot tror jag att jag bara var runt elva år när mamma släpade med mig till George Bizets Carmen för första gången. Sedan dess har jag återkommit regelbundet till de för mig åtminstone språkligt obegripliga föreställningarna. Varför jag villigt lägger ned en tjänstemannalång arbetsdag på att lyssna på ord jag inte förstår, men ändå fängslas av, övergår mitt förstånd. Eller: det gör det inte.

Jag lyssnar på opera för att bara Händel, Pergolesi, Mozart och Bach kan översätta den avgrundsdjupa smärtan och pas­sionen det innebär att leva ett liv. Det får mig att tänka på om inte just den känslan är vad en konservativ vision för borgerlig kulturpolitik skulle ta tag i: Arvet,det familjära,historien,den drabbande skönheten? Eller hur skulle man annars förankra en konservativ ideologi i oss genom kulturen? Och hur skulle den kunna forma oss?

– Vi talar alltså om en mer renodlad konservativ kulturpoli­tik? Jag tror att vi först kommer få se en större kamp mellan det som är framgångsrikt på marknaden och det som kallas finkul­tur. Mellan lättsmält och svårtillgängligt och vad som får eko­nomiskt stöd och varför, säger Paulina Neuding och fortsätter:

– Kring sekelskiftet och decennierna som följde hade folk­bildningsrörelsen blivit en omistlig del av arbetarrörelsen. Emancipation skedde genom sociala, fackliga, arbetsrättsliga reformer, men också genom bildning. Det här övergav man i och med 68-rörelsen och en postmodern syn på bildning och utbildning. Efter det har bildning betraktats som något relativt som beror på vem man är. Det är som att det är en emancipa­torisk handling att inte ta del av kanon. Eller snarare att det är emancipatoriskt att inte föra kanon vidare, eftersom kanon är borgerlig eller består av döda vita män. Som att inte lära sig korrekt svenska för att det är den vita svenska borgerlighetens språk. Man talar med ett enormt förakt om kultur som skapas av vita cis-män*. Utan att förankra det i ett samtal om kvalitet. I stället blir det till ett samtal om ursprung och identitet. Titta på Kulturnyhe­terna, de är ju som en parodi på den här kultursynen: de talar bara om könsmaktsordningen, ha ha!

Jag tror vi kan vara generösa och anta att det eventuellt har sänts något enstaka reportage i Kulturnyheterna vars främsta upp­gift inte varit att störta manssamhället, även om jag förstår att du inte menade det bokstavligt? När vi tidigare talade om kultur nämnde du vikten av att hålla kontakten med våra rötter vid liv. Vilket jag tolkar som att du vill betona vikten av det historiska kulturarvet. Om vi kopplar det till folkbildningen, tanken om det livslånga lärandet, bildningsideal och borgerlighet, så finns det ju även där historiska rötter att utgå ifrån. Folkbildningen har sedan början av förra seklet omfattats av en vid politisk bas, som förutom arbetar- och nykterhetsrörelsen även inkluderar liberaler och kon­servativa**. Så, hur formulerar högern en folkbildningsvision och debatt utifrån den egna idéhistorien – alltså inte ”enbart” i opposition/ relation till vänstern?

– Ja, en viktig uppgift för kulturpolitiken är att vårda och upprätthålla det som håller oss samman idag, men också över tid. Rent konkret brukar det innebära stöd till de tunga institutio­nerna – museerna, de stora scenerna. Inom högern har man inte varit lika engagerad i folkbildning, i den konkreta form den fått genom studiecirklar och så vidare, som man varit engagerad för skola, högre studier och kultur generellt. Särskilt liberaler har betonat vikten av bildning som ett medel för klassresor, för själv­förverkligande, en tonvikt man delvis har delat med vänstern.

Kanske kommer jag förbli rådlös kring det här med en borgerlig vision för folkbildningen och en kulturpolitik med ambition att forma sin samtid, Kanske är det helt enkelt som Paulina Neuding säger, att den konservativa högern inte varit så engagerad på just det här området, trots att även de har en historisk förankring i folkbildningen. Hon återkommer till vänsterns inflytande inom kulturdebatten och hur den påverkat de politiska oenigheterna inom högern, vilket hon tror bäddar för en backlash:

– Historiskt har extrem politik ofta följts av motreaktioner. Efter 70-talets vänstervåg följde 80-talets yuppie-era. Efter lön­tagarfonder kom privatisering av välfärden. Vänstern har tagit identitetspolitiken väldigt långt igen, och jag tror att vi kan vänta oss en motreaktion från borgerligt håll, möjligen också internt inom högern. Den konservativa kritiken mot nylibe­ralerna är att de ofta står alldeles för långt till vänster, att det i princip bara är deras ekonomiska politik som är höger.

Har vi inte befunnit oss i en högervåg de senaste åren? Nu skiljer du mellan liberalism och konservatism och de flesta är eniga om att vårt politiska landskap idag ritats om till en realitet där Nya moderaterna och högerfallangen inom socialdemokratin närmat sig varandra, men med det sagt har vi precis lämnat två mandatperioder av borgerligt styre i Sverige.

– Jo absolut. Titta bara på vad som hänt med privatiseringen av välfärden och sänkningen av skatterna, det är ju resultatet av en tydlig högerpolitik. Ser vi till det som hänt med kulturen under de senaste åren så konsumerar vi mycket massproducerad marknadskultur, den går i princip inte att undvika.

Paulina Neuding beskriver hur illa hon tycker om att barn idag utsätts för en massiv konsumtionshets. Hur leksaker marknadsförs som en del av ett paket med filmer, leksaker, kläder och andra produkter inom varumärket som barn för­väntas tjata till sig av sina föräldrar. Hur det i hennes mening skiljer sig från tidigare generationers karaktärsbyggande kultur riktad till barn:

– När det kommer till barns kulturkonsumtion har det aldrig varit så lätt för företag att vända sig direkt till dem som nu. Vi kanske inte behöver kommunala Angry Birds-lekparker, som det har byggts upp i Uddevalla. Det är vansinne. Vad gäller vuxna kan man förstås fråga sig om det lättsmälta går ut över det svårsmälta. Vi eftersträvar den lilla snabba bekräftelsen som visar att någon lajkat det vi gjort på nätet. Det kan säkert göra det svårt att ställa om till det fokus som krävs för att ta oss igenom en 500 sidor lång roman. Digitala medier ger ofta omedelbar belöning, det gör kanske inte den där tegelstenen.

Jag tänker att om man utgår från Paulina Neudings resone­mang kring vuxnas kulturintag så borde det finnas skäl att inom den konservativa högern använda folkbildningen som någon form av motvikt till lättsmält marknadsoptimerad kul­tur. Att det skulle kunna finnas skäl att sluta upp kring den brigad av bokcirklar med inriktning på klassiker eller kanske kyrkfreskundersökande expeditioner, som ju redan existerar inom studieförbundens verksamhet.

Anser du att det är ett problem att just folkbildningsvisioner från höger tycks vara en marginaliserad fråga?

– Det största problemet på det här området i dag, när man talar om folkbildning, är att skolorna inte fungerar och att uni­versiteten inte håller måttet. Det har vänstern fullständigt miss­lyckas med att adressera. Det är bara mer flumpedagogik. Man lovar mer resurser till svaga elever, när det är de svaga eleverna som blir mest lidande när skolan inte lyckas förmedla kunskap, och inte lyckas förmedla andra färdigheter som behövs för att lyckas. Det behövs också mer resurser till begåvade elever, vilket man helt negligerar i debatten om skolan. Vi ser inte de begå­vade barnen i svenska skolan i dag. Det är ett enormt svek. De vi möjligen låter odla sin begåvning är eleverna inom musik, teater och idrott.

Kan du precisera vad du menar med flum?

– Att man varken klarar av att förmedla kunskap eller ickekognitiva kunskaper. Det drabbar svaga elever, som riskerar att gå under, och det drabbar duktiga elever, som inte får utveckla sin begåvning.

Vad händer då med de elever som behöver mer hjälp? Hur ska man prioritera i skolorna om man måste välja för att det inte finns oändligt med resurser?

– Man får hålla båda tankarna i huvudet samtidigt. Givetvis måste man se till de svaga eleverna, men inte på bekostnad av de mest begåvade ungdomarna. De har också rätt att utmanas och stimuleras. Man måste finnas där för alla. Jag tänker särskilt på de många begåvade så kallat ”duktiga, tysta flickorna” som ofta glöms bort för att de inte pockar på omedelbar uppmärk­samhet. Varför skulle de inte få lika mycket uppmärksamhet som andra?

Vi kommer in på hennes minnen från den egna studieti­den och åren på Tyska skolan, en omtalat sträng institution, åtminstone på den tiden.

Den var stenhård, vi fick betyg från första klas. De som inte klarade av kraven fick faktiskt sluta. Jag minns att jag blev chockad när jag besökte mina kompisar i andra skolor, hur slarvigt det verkade. En del hade inte ens läxor eller betyg, det var oreda i klassrummet, medan vi tog vår utbildning på väldigt stort allvar.

Men avsaknaden av betyg i lägre klasser, läxor och oreda i klassrummet är väldigt olika saker. På vilket sätt skulle till exempel tidiga betyg bidra till studiero i klassrummen?

Nu säger jag inte att det man gjorde i min skola på 80- och 90-talet är ett universalmedel, det är ju dessutom ett bra tag sen, men om man ser på de länder som gör bäst ifrån sig i Pisamät­ningarna så kännetecknas de inte direkt av miljöpartistisk skol­politik. Betyg innebär att arbetsinsatsen blir mätbar, får kon­kreta konsekvenser. Om man tittar på just Pisaresultaten och kunskapskraven där svenska elevers resultat sjunkit drastiskt, så är kanske det mest intressanta att de sämsta resultaten visade sig gälla ickekognitiva färdigheter. Alltså det som handlar om självdisciplin och uthållighet, som att passa tider, punktlig­het att slutföra saker. Allt det där är oerhört viktigt för att nå framgång, att det inte prioriteras i svenska skolor är ett oerhört svek mot eleverna. Nobelpristagaren i nationalekonomi James Heckman har visat att ickekognitiva färdigheter är viktigare för framgång än ren IQ. Ickekognitiva färdigheter kan tränas upp, men det är en typ av kunskap som den svenska skolan inte lyckas förmedla.

Jag hänger inte riktigt med på hur du får det till att det här skulle vara ett svek från vänstern. Vi har haft en borgerlig reger­ing under åtta år. Pisaresultaten sågs av många som ett bevis för att Björklunds skolpolitik raserat kvaliteten i svenska skolan.

– Man får ge Jan Björklund rätt så till vida att det är ett skepp som tar lång tid att vända. Om man gör förändringar på lärar­högskolan dröjer det många år innan det kan få återspeglingar i en Pisamätning. Och de som går lärarhögskolan nu är präglade av den svenska skolan som den har sett ut i över ett decennium. Att vi hamnat här är både högerns och vänsterns ansvar. Nyliberalerna öppnade för marknaden och hoppades att konkur­rensen skulle lösa alla problem, vilket den givetvis inte gjorde. Det är högerns fel. Man hade också en vansinnig övertro på kommunaliseringen, och att beslut bör tas av fritidspolitiker i kommunerna, där det egentligen behövs nationell politik. Men man ska komma ihåg att innan dess slängde vänstern ut alla ideal om ordning och reda.

Om vi återvänder till folkbildningen, tycker du att vi använ­der den rätt i dag, eller borde vi tänka om kring studieförbun­den, deras uppdrag och verksamhet?

– Det är fantastiskt att folkbildningsrörelsen, studieför­bunden och folkhögskolorna finns. Det är sådana rörelser som gör ett samhälle starkt. Men jag tror folkbildningsarvet och bildningsidealet överlag riskerar att vittra sönder för att vänstern är så upptagen med identitetspolitik: I stället för att staka ut en riktning och slå vakt om en bred allmänbildning och kunskapshöjning ägnar man sig åt att ifrågasätta bildning ur olika identitetsperspektiv. Det talas mer om hur verk och debatter är ointressanta för att avsändaren är en vit cis-man. Det får mig att tänka på den debatt om triggervarning som just nu pågår på amerikanska universitet. Att studenter krä­ver anpassning av utbildningen utifrån subjektiva upplevelser av att vissa ämnen eller frågor är kränkande i sig och därför inte har en plats i undervisningen på college och universi­tet. Jag tänker också på tidningen Macho, som för några år sedan gick ut och sa ungefär: ”Nej vi vill inte lära oss inner­stadssvenska för vi är förorten.” De hävdade exempelvis att distinktionen mellan ”var” och ”vart” var irrelevant att lära sig, och förklarade detta som en del av ett jämlikhetsprojekt. Det här är ett starkt brott mot den tidiga arbetarrörelsens idé om folkbildning som emancipatoriskt projekt. Här består det emancipatoriska projektet i att välja bort bildning, därför att den går på tvärs med ens ”identitet”. Det är två mycket skilda sätt att se på folkbildning.

På en annan vers av samma tema skrev Gringoredaktionen om sina tankar kring språket i förorten på DN Kultur 2006 under rubriken ”Miljonsvenska” är språkglädje:

”Själva använder vi miljonsvenskan för att det är vårt språk, det vi växt upp med och tycker om att uttrycka oss med efter att vi bara för några år sen tvingades tvätta bort den ur våra munnar för att få en plats. Vi vill inte pracka på någon den, vi visar inte den som ett ideal alla borde ta till sig. Det som är viktigt för oss är att den får en värdig status så att den som vill kan använda den både i tal och skrift som vilken annan dialekt som helst utan att få knasiga blickar på sig.

I debatten har det framstått som att det finns en direkt mot­sättning mellan rikssvenska och miljonsvenska. Guss ska själv­klart inte ersätta tjej men eftersom tusentals svenskar dagligen väljer att säga guss är det inte mer än rätt att det finns som en synonym. Ungdomar i miljonprogrammen gör oftast själva ett aktivt val att ha sin lokala dialekt. För många är det ett sätt att försvara sitt stigmatiserade område. En trots mot det samhälle de känner sig utestängda ifrån. För andra känns det bara mer roligt och mer naturligt.”

Vad tänker du om det här resonemanget? Jag läser det som en önskan att få addera sin egen prägel på språket.

– Egentligen tycker jag inte mer än det jag gick in på förut.

Okej, så med utgångspunkten för de två olika sätten att se på bildning som du tog upp; Har vänstern kidnappat folkbild­ningen?

– Nej, folkbildningen är ju en helt omistlig del av arbetarrö­relsen. Den är ett väldigt viktigt emancipatoriskt projekt, men den drar åt ett helt annat håll sedan 60-talet. Nu är man uppta­gen av den egna erfarenheten och förlorarna är de unga som går miste om att lära sig saker av omistligt värde. Dessutom förlorar elever i den svenska skolan också ickekognitiva kompetenser, frånsett rent materiell kunskap; självkontroll och andra verktyg som de behöver ha för att kunna bli framgångsrika.

Tycker du inte att dina egna erfarenheter är viktiga att använda, dels för att det är lustfyllt och intressant, dels för att grunda politik i något människor kan relatera till? Du vet det här med att det privata är politiskt?

– Den personliga erfarenheten blir lätt anekdotisk. Det jag menar är att vänstern har övergett sin tidigare bildningssyn; bildningen som verktyg i jämlikhetssträvan.

Det här för onekligen tankarna till diskussionerna om åsiktskorridoren. Vilka är dina tankar om dagens debattklimat, har det blivit trängre eller öppnare?

– Det har blivit bättre, jag tycker att det talas mer öppet i dag. Men det finns fortfarande en åsiktskorridor. Ta en sådan sak som när organisationen Scandinavian Human Rights Lawyers skulle dela ut ett pris till drottningen under ett seminarium på Uppsala universitet. När det uppdagades att organisationen verkade för samvetsfrihet inom vården blev det en skandal utan dess like och universitetet valde att dra sig ur. Samvetsfrihet är alltså lag i Tyskland, Norge, Storbritannien och Danmark liksom i de flesta andra europeiska länder. Seminariet handlade inte ens om samvetsfrihet utan om trafficking med kvinnor och barn, men på grund av den här värderingen är det alltså omöj­ligt för Uppsala universitet att hålla ett arrangemang tillsam­mans med dem! Det tycker jag är ett väldigt tydligt exempel på ett snävt och fördummande klimat.

Tycker du att tendensen bland dagens politiker, debattörer och inflytelserika är att de är för obildade/okunniga eller att de drar åt det motsatta, det elitistiska hållet?

– Hm, om jag måste välja så blir det obildade och okunniga. Jag är inte så imponerad.

Hur ligger vi till här på det stora hela, som nation?

– Sådär. Det går inte så bra just nu, och det kommer bli värre. Konfliktnivån har höjts de senaste åren: Mellan dem som kan gå på bibblan och de som inte kan. Mellan dem som röstar på SD och de som inte gör det. Mellan stad och land.

På tal om SD, som ju har en konservativ kultursyn, hur kom­mer det sig att de har formulerat en folkbildningspolitik men inte resten av högern, tror du?

– Jag tror som sagt att högern traditionellt sett har inbegripit detta i frågor som rör kultur, skola och högre utbildning. SD är en rörelse som i några avgörande avseenden präglas av vänste­ridéer – omsorgen om en stor välfärdsstat till exempel – så det kan komma från partiets arv på den sidan.

Vad gäller den ökade konfliktnivån mellan människor och mellan landsbygd och storstad, vilken roll tänker du att de ökande klassklyftorna spelar här?

– Vi ska komma ihåg att de fattigaste i Sverige idag är flyk­tingar och att de ökade klyftorna både vad gäller ekonomi och kunskap hänger ihop med invandringen. Jag tror att vi är lite för rosiga i våra förhoppningar på lösningar, se bara vad som hänt med välfärden.

Handlar inte välfärden om just möjligheten att kunna gå i en likvärdig skola oavsett vem du är, liksom om möjligheten att få tillgång till mediciner och vård oavsett var du bor?

– Det har man, det ingår i socialbidragsnormen. Jag önskar att människor ska få växa upp i förorter där man inte skjuter på varandra.

Hur ser du på den vid det här laget gamla debatten om ”verk­lighetens folk” kontra ”kultureliten”? Hade Göran Hägglund rätt i sitt resonemang?

– Jag tror han hade rätt såtillvida att det existerar. För en tid sedan skrev jag om bibliotek som inte fungerar för att per­sonalen och besökarna blir trakasserade av gäng som i sin tur försvaras av vänsterdebattörer som menar att alla måste ha någonstans att ta vägen. Rent konkret har verklighetens folk problem – elever som förhindras att plugga, medan eliten tänker att alla problem går att lösa, för att de inte ser dem på nära håll.

___________________________________

Förklaringar: *Cis-person: När det juridiska och biologiska könet överensstämmer med identitet och könsuttryck. **Studieförbundet Vuxenskolan bildades 1967 av Svenska Landsbygdens Studieförbund (1930) och Liberala studieförbundet (1948). Grundorganisationer för Studieförbundet Vuxenskolan är Centerpartiet, Folkpartiet och Lantbrukarnas riksförbund. Där ingår även Liberala ungdomsförbundet, Liberala kvinnorna med flera. Bland studieförbunden finns även Medborgarskolan, vars medlemsbas idag bl.a. består av Moderaterna, Fria moderata studentförbundet, MUF, Aktiv ungdom och Rojalistiska föreningen.

___________________________________

Text: Sonja Schwarzenberger
Foto: Nadja Hallström

Paulina Neuding

Paulina Neuding i en Röd stuga med en halvmåne på gaveln

Chefredaktör för det nedlagda magasinet Neo och krönikör på Svenska Dagbladets ledarsida.

Vad innebär folkbildning för dig?
– Folkbildning var en gång en omistlig del av arbetarrörelsen, ett verktyg för emancipation. I en vidare mening: ambitionen att sprida bildning som god kraft, både för samhället i stort och för varje enskild människa.

Samtal om folkbildning

Schwarzenberger-En röd stuga-Omslag-Kartonnage-Original-150624.

Intervjun med Paulina Neuding ”Kampen mellan marknaden och kulturen” är tagen ur boken En röd stuga med en halvmåne på gaveln. I boken möter Sonja Schwarzenberger bland andra Jessica Jedin, Omar Mustafa och Heidi Avellan och diskuterar dagens syn på folkbildning.

”Det mest revolutionerande med det tidiga 1900-talets folkbildning var inte att allmänheten fick möjlighet att läsa och lära, utan att den fick chansen att forma innehållet i bildningsverksamheten efter sina egna behov.” Marcus Priftis i SvD om En röd stuga med en halvmåne på gaveln.

Läs mer om boken

Intervju med Soraya Post
Intervju med Sverker Sörlin
Intervju med Sonja Schwarzenberger

Beställ boken

En röd stuga med en halvmåne på gaveln – samtal om folkbildning har getts ut i samarbete med Premiss förlag – Arenagruppens förlag för uppdragsutgivning.

Om du vill beställa en kopia gör du det bäst på deras hemsida.