studieforbunden_220x50
    
Sorayafåglar

Livserfarenhet besjälar kunskapen

Intervju. Hur använde Feministiskt initiativ folkbildningen för att orga­nisera sig och bygga partiet? Politikern Soraya Post berättar om gräsrotsorganisering och varför livserfarenhet borde värderas högre än akademiska poäng hos dagens politiker.

– Feministiskt initiativ, Fi, brukade tidigt den organiserade folk­bildningen för att bygga en struktur: De samarbetade med stu­dieförbundet Sensus, lånade lokaler på olika platser i landet där de höll studiecirklar och organiserade sig efter geografi och teman. Det fanns till exempel en antirastisk fokusgrupp som utformade politiken på det området. De här grupperna blev utgångspunkten i framtagandet av själva partiprogrammet.

Varför använde sig Feministiskt initiativ så konkret av folk­bildningens metoder?

– Folkbildningsdelen har varit viktig i Fi från början – tanken att feminism är för alla och att politik ska göras på gräsrotsnivå, av de som själva berörs av politiken.

– Fi vill driva sin politik i riksdagen och andra folkvalda församlingar, men när inte det är möjligt, så gör vi det genom folkbildning och organisering på lokal nivå. Fi:s medlemsbas består av 22 000 medlemmar, mest folk som aldrig tidigare har varit aktiva i ett politiskt parti. Vi har alltså fler aktiva deltagare i relation till hur många som röstar på oss än flera andra partier, som är större än vi vad gäller mandat i folkvalda församlingar och väljare.

Fi är idag både en folkrörelse och ett politiskt parti. Vad tror du det beror på?

– Jag tror att man måste välja att tro på människors intresse av att, om inte att lära sig nya saker, så i alla fall sätta sig in i vad andra människor tänker och pratar om. Det är en tro som många politiker är rädda för att följa i dag eftersom de har konsulter som skrämmer dem till att stå för så små och tråkiga budskap som möjligt. Blockpolitiken hänger ihop med att man ser människor som väljare. Det hänger väl ihop med konsum­tionssamhället, det där med väljaren. Vad är egentligen skillna­den mellan en konsument och en väljare? Politikerna vill inte belasta väljarna, som vore de bräckliga små stickor som politi­kernas framtid vilar på! Men det finns mer i oss än så. Åh det här kan jag prata på om länge! Vi gjorde tvärtom i Fi: Vi gick hem till människor. Erbjudan­det till oss alla från folkbildningen är en tro på människan. Folk vill ha kunskap, men man måste använda hela det mänskliga registret.

Jag tänker att blockpolitiken handlar om att det finns olika klassintressen och därför olika politiska intressen. Har kvinnor som är låginkomsttagare samma intressen som kvinnor som är höginkomsttagare?

– Självklart har människor olika intressen och det är extremt svårt och kanske inte ens önskvärt att klumpa ihop människor i en perfekt harmoni. Däremot kan man finna så stora likheter i sina problem att man vill dra åt samma håll, trots olikheterna. Kvinnans plats i samhället är en av mänsklighetens största politiska berättelser. Ungefär hälften av världens befolkning är förtryckt i alla samhällen. De undantag, där kvinnorna inte är undertryckta männen, är så extremt få att de endast bekräftar regeln. Jag menar att den här situationen är överordnad andra intressen och därmed enar kvinnor – om inte annat så bara för att de sedan ska kunna råka i luven på varandra över andra frågor, men då som fullvärdiga medlemmar av den mänskliga framtiden. Jag tror att vi kommer att få se dessa politiska berät­telser växa sig starkare under de kommande åren. Miljön är helt klart en annan sådan fråga. Med allt detta sagt vill jag absolut inte förminska de uppenbara klassrelaterade slitningarna som finns i dagens konkurrenssamhälle.

Soraya Post och jag sitter i en hotellobby i Göteborg under intervjun. Jag tänker att vi båda sticker ut som två ganska udda fåglar. Vi skrattar högt, använder stora gester. Soraya Post växte upp här i Göteborg där hennes föräldrar träffades. Hennes pappa var sjöman och frågade Sorayas mamma om vägen. För­tjust i den stolta kvinnan med det långa håret insisterade han på att få bjuda på fika. En bulle hon knappt rörde. Hon var hung­rig, men för nervös. Fjärilarna i magen växte till kärlek, han kom tillbaka från sjön, de flyttade ihop, blev med barn. Soraya Posts föräldrar var noga med att deras flicka skulle gå i skola varje dag, även när hon var sjuk. Flera av deras vänner och släk­tingar hade fått sina barn tvångsomhändertagna och placerade i hem, men Soraya skulle ingen få hämta. Om somrarna reste de norrut för att sälja varor tillsammans med andra resande:

– Mamma blev rastlös varje vår innan vi kom ut. En gång var hon så irriterad hemma att pappa tog en kvast och ett lakan och spände upp i sängen: ”Här har du ditt tält, blir du lugn nu?”

Vi talar om hennes skolgång, om relationen mellan olika sorters kunskap och människor från olika miljöer och klasser i Sverige. Hur värderar du själv levd kunskap? Kan den värderas efter samma parametrar som den teoretiska?

– Låt mig förklara såhär; Jag har mött massor av människor som har långa utbildningar, men eftersom de inte har levt så har de liksom tömt sitt förråd när vi talat en timme. Därefter kan man inte tala längre. Om man har levt har man så mycket mer. Levd kunskap kan ju också bli teoretisk kunskap, det är mest en fråga om att presentera det teoretiskt.

Inom den romska gruppen finns det givetvis en stor respekt för teoretisk kunskap, för att den generellt är så långt bortom räckhåll. Men kunskapen att överleva värderas också djupt. Den kunskap som handlar om påhittighet, att hitta nya vägar och nya lösningar att ta sig vidare.

Soraya berättar om sin svärfar som lärde sig att spela fiol själv. Han satte sig på en stubbe med en fiol och ett stearinljus och övade timme efter timme utan att kunna läsa noter.

– Som han kunde spela! Kunskapshungern som utvecklas på egen hand är väldigt kraftfull i alla människor. Den värderas högt inom den romska kulturen, liksom kunskapen att lära ut det man kan till andra. Det får mig att tänka på hans son, min exman, som en kväll satt och tittade på en debatt i tv. Efter en stund sa han något så sorgligt: ”Fan vad det här samhället har gjort med mig. Jag hade kunnat sitta där med dem, jag är ju inte dummare”. Och det var han verkligen inte, men han hade bara gått i skola i kanske två–tre år. På den tiden slog ju lärarna bar­nen, han var den enda mörka i klassen och det var ingen vuxen som ville ändra på den tidens strukturer. Så han lärde sig själv att läsa genom att varje dag öva med dagstidningar. Genom att hitta egna vägar. Vårt samhälle är fortfarande inte moget nog att ta hand om alla individer. Så länge vi tar oss rätten att prata om svaga grupper i stället för om svaga strukturer kommer det att vara låst för några.

Vad tror du han känner nu, när du faktiskt har tagit dig in i precis de där debatterna och rummen på tv?

– Han är väldigt stolt! Samtidigt tror jag han vill att jag ska passa in ännu mer, slipa bort göteborgskan, ha mer konserva­tiva kläder, prata med finare ord. Men jag har bestämt mig för att jag duger och att det är okej om jag gör fel ibland. Jag kan ju inte göra mig till någon annan än den jag är. Han är nog rädd att jag ska bli sårad, skamsen, eller känna mig mindervärdig.

Gör du det ibland?

– Inte ofta! Då är jag för mig själv en liten stund, och så kanske jag anpassar mig lite. Men inte så att det kostar mig för mycket. Jag är snart sextio och jag orkar inte längre, haha!

Om vi återvänder till politiken, tycker du att den feministiska rörelsen har en särskild nytta av folkbildningens syn på lärande?

– Folkbildningen är tillgänglig och är ofta kopplad till soci­ala mönster, vilket betyder att den har ett självgående maskineri som uppmuntrar till deltagande. När man träffas skapas band som blir viktiga, eller så skapas konfliktlinjer som definierar dig och dina ställningstaganden. Interaktionen är väldigt viktig, den är fundamental för ett meningsfullt demokratiskt deltagande. Nu när vi i Fi jobbar med att sprida feministisk politisk organi­sering i Europa kommer det att vara i folkrörelsesammanhang som vi får arbeta. Jag menar inte att det inte funnits feministiskt politiskt arbete tidigare, men som det ser ut i dag i Europa, står den organiserade feminismen ofta still utanför folkrörelserna. Därför behöver vi utgå därifrån och lägga till antirasism och intersektionalism för att kunna ge fler länder en duglig feminis­tisk politik. Vi tar avstamp i folkbildningen för att nå partipoli­tiken, och sen behåller vi folkbildningen som grund. Inför EU-valet 2009 fick Fi stark kritik för att två år tidigare ha tagit emot statsbidrag som inte fick gå till politiska partier. Det aktuella året, alltså 2007, hade Fi lovat att inte ställa upp i fler val och kunde kvittera ut 400 000 kronor som folkrörelse. Gudrun Schyman, talesperson för Fi, kommenterade beslutet i en intervju i Expressen så här: ”Jag kan förstå om det verkar förvirrande. Men stommen och fundamentet för oss är feministisk folkbildning och därpå följande aktivism. Sedan står det i våra stadgar att vi kan ta parlamentariska initiativ. Det går inte att klassificera oss som antingen eller.”

Det här utspelade sig innan Soraya Post anslutit sig till partiet, och hon vill därför inte kommentera händelsen. Hon säger att hon inte känner till hur de turerna såg ut, men att Sensus och Fi sedan 2007 har ett folkbildningssamarbete. De samver­kar bland annat kring medlemsutveckling och föreläsningar. Lokalt kan medlemmar i Fi få hjälp av Sensus med att organi­sera studiecirklar och annan folkbildningsverksamhet.

Vi pratar om kopplingen mellan feminism och studieförbun­det Sensus kristna rötter, jag frågar henne vad de båda har gemensamt:

– Lilith! skrattar Soraya och fortsätter: Du vet väl att det var Eva som lurade Adam! Nej, men feminism är för mig något där man inte förnekar någonting, vi är mycket noga med religionsfrihet, vilket både innefattar rätten till att inte tro och rätten att tro på vad man vill. Nu var jag inte med i Feministiskt initiativ på den tiden då de inledde samarbetet med Sensus, så jag känner inte till orsakerna riktigt. Men personligen är Jesus är min bästa vän, jag är så fri med honom. Jag har ingen annan som jag känner att jag kan vara så öppen med. Även om jag varken kan se eller höra honom, vet jag att han eller hon älskar mig och lyssnar. Jag är som världens mest bortskämda unge med Jesus! Att få bli älskad så villkorslöst… det är mitt mål. Jag ska kunna se Jesus i ögonen utan att skämmas, när jag dör kommer vi att titta på varandra och le. Jag ser mig inte som religiös, men jag ser Jesus som min idol. Alla som vill vara med och är intresserade av feministisk förändring ska få vara med tycker jag.

Vad ser du som den största utmaningen för Fi när det kom­mer till den feministiska folkbildningen?

– Jag tänker på öppenheten. Att vi måste anstränga oss att inkludera den mångfald av människor och erfarenheter som finns i vårt land. Tidigare bestod vårt parlament mest av folk­bildade människor, i dag är det nog mest akademiker, vilket faktiskt spelar roll. Erfarenhet borde värderas lika högt som teoretisk kunskap. Jag tror att vi politiker mer och mer inser vikten av att öka delaktigheten bland samhällsmedborgarna och därför ser folkbildning som ett viktigt verktyg. Vi kan genom historien lära oss att det vid olika tider och oilka poli­tiska situationer krävdes folkrörelser för att genomföra de största samhällsförändringarna.

Var tycker du att gränsen för vem som har rätt till folkbildning ska dras? Ska den enbart omfatta svenska medborgare eller även de som fysiskt är på plats i landet? Då tänker jag till exem­pel på asylsökande eller EU-medborgare som tigger på gatan?

– Jag menar att verkligen alla ska få finnas innanför den grän­sen. Europa har en historia av att kolonisera och utnyttja andra delar av världen. 1945 började äntligen ett reparationsarbete.

Soraya berättar vidare om FN-delegaten Eleanor Roosevelt och arbetet med att ta fram den allmänna deklarationen för mänskliga rättigheter:

– De rättigheterna är okränkbara och kan inte grunda sig på godtycklighet, de ska gälla för alla.

Är folkbildning en fundamental rättighet?

– Ja, därför att folkbildning ger möjlighet att stärka individer utifrån deras egen position och därmed också som kollektiv. Resultatet är att människor blir bekräftade i sitt värde, vilket också ger en känsla av ansvar. Det får oss att bry oss om det som är vårt gemensamma.

Vad kan folkbildningen ha för specifik betydelse för den romska befolkningen och andra minoritetsgrupper?

– Det handlar om inkludering kontra isolering. När man lever i utanförskap får man en desillusionerad bild av omvärl­den. Man blir sjuk både i hjärta och själ. Det är inte så vi är skapade, vi är sociala varelser som behöver finnas i sociala sam­manhang. Att då känna ett oöverkomligt avstånd blir hemskt, det är inget helt liv. Människor kan inte leva i en lögn. Vi måste få mötas jämbördigt, inte under förutsättning att minoriteten ska integreras in i majoriteten.

Om du ser till läget i Europa i dag, med en ökad samling av extremhöger och flera länder i ekonomisk kris, vilken roll kan folkbildningen spela där?

– Allt som sker i Europa kommer att påverka oss i Sverige och gör det redan i dag. Folkbildningen ger möjlighet till livs­långt lärande. Men det är lika viktigt att se folkbildningen som motkraft till de rasistiska, högerextrema krafterna som växer i och utanför vårt land. Det kanske dröjer en tid, men konti­nentens politiska strider kommer absolut att komma hit. Efter­som vi inte är något isolerat land kan vi inte heller ignorera det som sker i Europa. Vi måste arbeta förebyggande hela tiden, demokratin ska erövras av varje generation. Folkbildningen är jätteviktig för att inte människor och hela länder ska dras med av förenklade politiska argument. Däremot har vi sett att väldigt högutbildade människor också har svårt att kämpa emot gruppbeteende och dylikt. I dag verkar det till exempel inte som om vi kan ändra vår konsumtion för planetens skull – oavsett hur välutbildade vi är. Man ska vara försiktig med vurmandet för bildning… Det är ändå väldigt få utbildade som bidrar till folkbildningens utveckling – oftast är det en envägstransaktion. Det låter kanske larvigt men kärlek i form av den mänskliga erfarenheten har jag större tillit till. Bättre att ha känt sorg och kunna sätta sig in i andras situation, än att ha en akademiskt korrekt uppfattning om den. Som rom känner jag mig säkrare med sådana människor.

Vi fortsätter att tala om den levda erfarenheten, och Soraya Posts egen bakgrund som folkhögskolelärare och hur det påver­kat hennes liv och de människor hon mötte i det samman­hanget:

– Jag öppnade Sveriges första romska folkhögskola och vet vilken hjälp och kraft det gav mina deltagare. Det blev ett forum för att utvecklas och få erkännande av vår kultur: Språk och kunskap på rättvisa villkor, en trampolin ut mot det övriga samhället. Jag utövade en social mobilisering genom aktivism och tro på morgondagen. Sen läste jag till folkhögskolelärare på Linköpings universitet och tog examen 2010. Det var väldigt häftigt att som 53-åring klara en universitetsutbildning efter att inte ha studerat på 40 år.

Tänk om alla som inte tror sig om att kunna ha något att tillföra det offentliga samtalet eller politiska debatten skulle börja tala, vad tror du skulle hända då?

– Då skulle vi få uppleva den här utopin vi borde leva i! Det är min högsta önskan. När jag blev stärkt i min uppfattning om mina rättigheter så kom mina skyldigheter som ett brev på posten. Då kände jag att det var mitt samhälle också och att jag ville bidra till det. Jag tänker på alla som går här utanför fönstret och som inte känner sig nyttiga, som inte känner att deras röst är något att räkna med. Men den är ju det! Det är bara att det osynliga makt­missbruket kväver människor, berövar människor det ansvar de är skapade till att ta. Det är ett sånt våld mot människan. Sam­tidigt vet jag att vi kommer att nå den här visionen. Vill man se förändring, behöver vi placera kvinnor i fler centrala roller.

Vi talar om möjligheten att läka samhället genom att läka människor. Att det finns sår av obalans som behöver läkas genom delaktighet. Att få tillhöra, känna ansvar och mandat att inverka. Vi talar om olika vägar dit och olika former av kunskap. Bildningsresor brukar handla om litteratur, men vad händer med oss som människor när vi företar en fysisk, geografisk resa?

– Att möta andra utmaningar och att lära sig hantera främ­mande situationer gör att man blir rustad på ett annat sätt som människa. Om man är van att resa är man kanske lite snabbare på att ta in omgivningen, att lösa nya utmaningar, rent av njuta av dem. Alla intryck är ju bildning, det som kan vara svårt är kanske att räkna dem som det. Att få vara främmande gör något med en… första gången jag reste ensam åkte jag till Wien. Jag kunde lite tyska, lärde mig hur tunnelbanan fungerade och lekte att jag var tysk. Jag gick och frågade efter Europas första café, tänkte att jag skulle ha wienerschnitzel och apfelstrudel och så insåg jag att jag lekte precis som när jag var liten! På den tiden tog jag på mig en röd cape och gick in i de fina butikerna i Göteborg. ”Oh har jag glömt mitt Visakort, så synd!”

Tror du att vi blir bättre människor genom att flytta på oss?

– Jag tror inte det skadar oss i alla fall. Jo, men jag tror det är bra. Det är en nödvändig process för oss, för våra sinnen och känslor. Vi är ju levande, det betyder att vi är under evig utveck­ling. Det är också en fostrande upplevelse, att ingen säger vad du ska göra eller inte göra. Det lär oss frihet och ansvar. Man får lov att vara dum också. Låta någon annan få vara klok utan att det är skamligt. Det har gjort mig gott.

Det här får mig att tänka på hur vi bemöter varandra i poli­tiska debatter i det offentliga i dag, inte minst i feministiska diskussioner.

– När det gäller mig själv och mina debatter försöker jag se människan jag pratar med, även om vi inte håller med varandra och då vill jag tala med värme. Det är viktigt att erbjuda en möjlighet till ett vi, till en delaktighet, särskilt när vi uttrycker kritik. Jag tror vi har låtit förtrycket sätta ramarna för oss på det här området. Samtidigt som vi vill bryta oss loss vill vi göra det inom ramarna för förtrycket. Det är där vi förlorar. Så länge vi befinner oss i ett reservat hotar vi inte makten på riktig.

Tror du att tendensen att sätta en gräns mellan vilka som ska rymmas inom den egna rörelsen och inte, är starkare i yngre folkrörelser?

– Ja, det kan vara väldigt exkluderande med koder som kläder och andra markörer. Någonstans tror jag att den typen av kul­tur alltid bildas, men utrymmet verkar ha blivit snävare för vad och vem som är rätt och inte. Oavsett om vi talar om pingst­rörelsen eller den antirasistiska rörelsen, så känns det som det har blivit snävare. Nu finns det ett större elittänk. Högre krav på rättrogenhet. Människor funderar mycket över ramarna för sina tankar, snarare än över innehållet, och det är hämmande.

Kan du ge något exempel?

– Men ta krögaren Noppe Lewenhaupt, han skulle ju inte kunna få vara med i en vänsterrörelse, oavsett hans politiska åsikter. Och det gillar jag inte, han kan ju inte hjälpa att han är greve.

Kanske beror det hårda samtalsklimatet på att världen brin­ner, drunknar och svälter och att vi i dagens informationssam­hälle försöker härbärgera detta på ett tryggt avstånd? Ingen av oss har en enkel tanke om detta, men samtalet leder oss till­baka till Soraya Posts erfarenheter från folkhögskolan i Göte­borg och några av hennes käraste minnen därifrån:

– Att se vuxna analfabeter läsa artiklar i grupp och se glädjen i ögonen på dem, när de förstår vad de läst. Att se viljan och törsten att lära mer, att se att de var trygga och inte behövde känna sig utanför, det var oerhört starkt. Jag tänker på en pappa som berättade att han betalade extra för sin dotter så hon skulle kunna utbilda sig och ta körkort, för att kunna bli en stark, oberoende kvinna. Det hade han lärt sig genom sin tid på min skola. Folkbildning förändrade mina deltagares vardag. Och trots att vi i de romska grupperna hade olika ålder, kön, språk och utbildningsnivå, så kände vi alla en stark solidarisk enhet, att vi ”KAN”. Den där känslan av betydelse och handlingsutrymme har följt flera av dem in i samhället, som aktivister, på arbets­platser, som medborgare.

___________________________________

Text: Sonja Schwarzenberger
Foto: Nadja Hallström

Soraya Post

liten soraya

Folkhögskolelärare, politiker (Fi), ledamot i Europaparlamentet. Initiativtagare till Sveriges första romska folkhögskola, Agnesbergs folkhögskola i Göteborg.

Vad innebär folkbildning för dig?
– Att upplysa och medvetandegöra. Transparens, delaktighet och engagemang.

Samtal om folkbildning

Schwarzenberger-En röd stuga-Omslag-Kartonnage-Original-150624.

Intervjun ”Livserfarenhet besjälar kunskapen” är tagen ur boken En röd stuga med en halvmåne på gaveln – samtal om folkbildning. I boken möter Sonja Schwarzenberger bland andra Jessica Jedin, Paulina Neuding, Sverker Sörlin och Omar Mustafa och diskuterar dagens syn på folkbildning.

Läs mer om boken

Intervju med Paulina Neuding
Intervju med Sverker Sörlin
Intervju med Sonja Schwarzenberger

Beställ boken

En röd stuga med en halvmåne på gaveln – samtal om folkbildning har getts ut i samarbete med Premiss förlag – Arenagruppens förlag för uppdragsutgivning.

Om du vill beställa en kopia gör du det bäst på deras hemsida.