studieforbunden_220x50
    
Sverker Sörlins böcker

Vilka fiender har folkbildningen?

Intervju. Sonja Schwarzenberger möter idéhistorikern Sverker Sörlin, som går tillbaka i tiden för att förklara problemen svensk folkbildning står inför i dag. Samtalet om folkbildningens historia börjar med ett reportage som ligger uppslaget i soffan. Reportaget handlar om filosofen, folkbildaren och folkhögskolerektorn Alf Ahlberg som levde mellan 1892 och 1979. 

Sverker Sörlin berättar om hur filosofen Ahlberg i hans ögon personifierar bildningstanken: Hans klassiska bildning, en yvig nyhumanist som förknippas med arbetarrörelsen. Själv kände jag inte till Alf Ahlberg. Det är jag inte ensam om. Långt ifrån alla inom eller utanför folkbildningen vet nu för tiden vem han var. Sverker Sörlin säger att om vi gått tillbaka 30–40 år skulle de flesta kommit ihåg honom. Så jag ber honom gå ännu längre tillbaka i tiden för att förklara rötterna och ur vilket sammanhang folkbildningen växte fram i Sverige.

Sverker Sörlins tillbakablick börjar för mer än 200 år sedan. Redan under 1700-talet när upplysningsfilosoferna började formulera sig kring kamp för förnuft och frihet från politisk, ekonomisk och religiös makt uppstod en stark koppling mellan kunskap och kollektiv frigörelse: Vetenskap i stället för vidskeplighet. Eller som Immanuel Kant sammanfattade det: ”Människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet” som svar på frågan ”Vad är upplysning?” Därefter följde som
bekant 1800-talet och romantiken.
– Under den här tiden utvecklades idéer i mer nyhumanistisk riktning. Större fokus sattes på de filosofiska frågor människan ställs inför: Vem är jag? Vad är meningen med livet? Vad innebär ett gott liv? Utan undervisning är det inte säkert att man kommer till insikt om detta. Men den över- och medelklass som formulerade sig och undervisade på området gjorde det inte bara av ren altruism, utan utifrån synen att en obildad underklass också är en farlig underklass. ”Pöbeln kan bli hungrig, full och hota samhällsordningen” ungefär.

Är det här grunden till folkbildningstanken?

– Uridén med folkbildning uppstod kring slutet av 1800-talet när akademiker medvetet började röra sig ute bland folk för att sprida kunskap. På den tiden var en extremt liten grupp av befolkningen universitetsutbildad. Trots det var tanken med folkbildningen aldrig att få massorna att bli mer produktiva i sitt arbete utan att ge varje människa en möjlighet att förverkliga sin inneboende potential, att bli ”hel” och att växa som människa. Att få insikt om sin egen förmåga och skapa kontakt med filosofin och konsten – att förstå sammanhangen i världen. När vi sedan talar om hur folkrörelser som nykterhetsrörelsen, väckelserörelsen och arbetarrörelsen började organisera underklassens bildning, kommer Sverker Sörlin tillbaka till Alf Ahlberg och bristen på nutida profiler inom folkbildningen:
– Det slår mig att vi i dag inte alls har lika tydliga förebilder som då. De som startade folkuniversitet var inte bara progressiva
och duktiga akademiker, de utgjorde toppskiktet av universitetet! Personer som Alf Ahlberg och författaren, feministen och ledamoten av Svenska Akademien Elin Wägner lade också grunden till ännu ett folkbildningsideal, nämligen att demokratin förutsätter kunskap.

Du lyfter fram Ahlberg som en förebild för sin tid och säger att vi saknar motsvarande personer i dag, men hade han varit giltig som förgrundsfigur i dag?

– Nej kanske inte, han framstår som en smula kufisk med sina storvulna filosofiska föreläsningar och sitt ganska ensidiga västerländska perspektiv inom filosofin. Han representerar en pedagogisk stil och epok som ligger mer i det förflutna. På sin tid stod han sig nog bättre. Men han var medryckande.

Så vilka egenskaper krävs av en förebild inom folkbildningen i dag?

– Att helt enkelt kunna fånga vår tids frågor och problem och att kunna översätta dem i ett konkret program för folkbildning. En människa som representerar Sveriges nya mångfald i flera avseenden. I dag hade Alf Ahlberg varit marginellt intressant, han motsvarar inte befolkningen i vår tid och bär ett arv av klassisk skolning som inte riktigt är aktuellt. Vi behöver röster som kan förkroppsliga folkbildningen på samma sätt som vi lyfter så kallade entreprenörer inom till exempel it-branschen. Det stora kruxet är ju att det inte finns några som tagit Ahlbergs plats. Visst finns det personer inom folkbildningen som FI:s representant i EU-parlamentet Soraya Post och en del tunga personer i bakgrunden, men den här sektorn har fortfarande för få förgrundsgestalter i offentligheten.

Vad tror du att det beror på?

– Folkbildningen bör givetvis fundera på varför den blivit marginaliserad på många sätt. Det viktigaste är inte ansiktena utåt, utan själva verksamheten, men det är symptomatiskt. Kanske beror det på bristande självförtroende? Vem skulle nämna en folkbildningsorganisation som sin drömarbetsplats i dag? Så om jag fick önska skulle jag vilja se fler karriärvägar för människor att kunna göra sig en bana inom folkbildningen, att det vore attraktivt att verka inom de organisationerna och att man på en sådan position var mer synlig i de offentliga debatterna till exempel.

Det verkar inte helt enkelt att få till?

– I dag vet många inte ens vad folkbildning är. Kanske behöver vi en grundlig diskussion om vad begreppet innehåller. Jag tror att det säger något om svensk samhällsutveckling i stort. Folkbildningen representerar en stor sammanbindande faktor i Sverige. Vårt sammanhang och vår förmåga att känna att vi har gemensamma mål är så viktigt för vår utveckling som samhälle. På tjugo år har det skett en tiodubbling av lönespridningen mellan de som har mest och de som har minst och det fungerar ju inte heller som något sammanbindande kitt direkt. Något har gått förlorat och vi upptäcker att samhället inte längre håller ihop. Utanförskap är ett verkligt begrepp idag, men få har konkreta förslag på hur förändringen ska uppnås. Samtidigt har man låtit folkbildningen, som faktiskt kunde gjort skillnad, sjunka ned i osynlighet. Men den observationen hör du aldrig från politiskt håll.

Så vad är det vi riskerar att gå miste om när avstånden mellan oss människor ökar? Sverker Sörlin talar om rötterna i folkbildningsrörelsen som utgick från att medborgarna måste kunna ta ett gemensamt ansvar för sitt samhälle och därför måste kunna ha viss pejl på vad de tar ansvar för:
Möteskunskap, det demokratiska livets formalia, lite nyttiga ämnen som hygien och ekonomi, men också litteratur och konst. Skatter, tråkiga saker som socialförsäkringar och företagande. Det vill säga, hela samhällets funktionssätt, dess ”anatomi”.
– Min egen farfar var politiker, berättar Sverker Sörlin. Han betonade starkt möteskulturen, som han lärt sig inom nykterhetsrörelsen. Bara det här att få tala och veta att de andra måste lyssna. Nu för tiden vet vi ju att vi ska begära ordet och lyssna, men det är en ordning som inte är självklar.

Själv tänker jag att vi kanske tar det för givet idag. De där rummen för gemenskap där vi lyssnar på varandra, lär oss samhällets anatomi och får nycklarna till att förstå oss själva som människor, eller om det är något vi kanske förpassar till högen med saker vi hoppas hinna med senare när vi får tid? Vår samtid känns fylld av politik, av lika delar förhoppningar och förtvivlan, men kanske saknar vi mötesplatser? Organisationen för tankarna som vill förändra. Själva ryggraden i samhällsbygget. Om det var och är något folkbildningen kämpar för, infinner sig frågan om vilka fiender folkbildningen har och har haft bakåt i tiden.
– Det finns de som anser att kunskap alltid är bra, säger Sverker Sörlin. Att ju fler som vet mer, desto bättre. Och så finns det de, som säger att alla inte kan lära sig, att det mest är slöseri med tid och pengar. Vi ska också komma ihåg att inte alla var för demokratin när det begav sig. Grovt talat var de som stod till vänster för demokrati, medan högern talade för att ägande och ansvarstagande hänger ihop. Du skulle alltså ha rösträtt i förhållande till hur mycket du ägde. Det finns ett hot med kunskap; när du vet mer så kan du bråka mer eller i alla fall effektivare. Du vet dina rättigheter och kan kosta pengar. Så givetvis fanns det intressen som direkt eller indirekt motsatte sig folkbildningen. Samtidigt fanns det många i de övre samhällsskikten som förstod att där det finns kunskap finns det i regel också ansvarstagande och stabilitet.

Vår syn på hur kunskap förmedlas har förändrats över tid, vad tror du att det betytt?

– Man kan säga att kunskapsutbytet har förändrats, studiecirkelns revolution för vårt lärande är omkring 100 år gammal och lever fortfarande aktivt. Det är klart att i stort sett all utbildning sedan dess succesivt blivit mindre auktoritär. Flera undersökningar visar att det är mer fruktbart att låta till exempel elever delta aktivt i undervisningen, snarare än genom att de ska vara passiva mottagare.
– När det gäller folkbildning är den egalitära synen på deltagare och lärare accepterad och normbildande, Jag tänker att det är väldigt bra att den här pedagogiken finns, det är viktigt att ta vara på deltagarnas olika kompetens och bakgrunder. Om inte folkbildningen fanns i vårt samhälle skulle kanske inte studiecirklarna finnas och bedriva den här verksamheten. Men det hindrar ju inte att det ibland förekommer expertmedverkan. Det beror ju på vad man ska göra i studiecirkeln. Ska deltagarna lära sig ett nytt språk är det ju bra om kursledaren kan språket vilket man inte kan kräva av deltagarna. Men då kanske det handlar om en kurs och inte en studiecirkel?

Vi återkommer till den stora allmänheten som är så viktig för opinionen och för hur den politiska retoriken utformas. Till folket som, om vi använder gamla tiders argument, riskerar att bli hotfullt och bråkigt i sin okunnighet, eller lär sig sina rättigheter och gör uppror genom sin kunnighet. Även om vi inte talar om den stora massan i dag som en potentiell lynchmobb finns det en retorik kring verklighetens folk kontra kulturelit.
Ett politikerförakt som tar sig formen av missnöjesröstning eller naivitet hos de som har råd med bättre smak och ”godare” politisk agenda. Samtidigt är bildning eftertraktat. I dag har närmare var tredje svensk eftergymnasial utbildning. Vi talar om hur den här tudelade synen på oss som medborgare påverkat vår syn på bildning och samhällsinflytande.
– Det är väl den som talar om ”verklighetens folk” som är verklighetsfrämmande, det här med att kvinnor ska vara hemma i massa år med sina barn och få en spottstyver för det, säger Sverker Sörlin och syftar på det uppmärksammade uttalandet av Göran Hägglund, dåvarande partiledare för KD. Han hävdade att en verklighetsfrämmande kulturelit hade radikalt skilda åsikter jämfört med vanliga människor, ”verklighetens folk”. Begreppet användes tidigare av företrädare för Ny Demokrati. Sverker Sörlin fortsätter:
– En medborgare enligt folkbildningens ideal ska inte bara jobba, den ska behärska medborgarskapet: Förstå hur samhället fungerar, förstå sig själv och sitt eget bästa. Kunna ifrågasätta sina val och sitt samhälle. Att ge den möjligheten till alla, är att ge möjlighet till glädje. Där skiljer sig tanken om folkbildning från dagens utbildningsretorik på ett grundläggande plan. Den senare går ut på att skapa anställningsbarhet, inte möjlighet till självförverkligande. Med samma logik kan man se fattigdom
som en rikedom för landet, som en paroll löd på 1700-talet. En resurs som håller lönerna nere, konkurrensen uppe och samtalet om framtiden, idealen och fritiden i bakgrunden. Ekonomen Anders Nordencrantz som var verksam på 1700-talet, var förespråkare för merkantilismen och dess tro på att handel bara medför vinst för den ene och förlust för den andre.
Han uttryckte det så här: ”En myckenhet av fattiga människor är ett lands största rikedom”

Är den breda kunskapshöjande bildningen angripen i dag?

– Gång på gång sägs det att det inte går att utbilda alla, men det är inte sant. De länder som utbildar sina medborgare, är rikare och lyckas överlag bättre. Det verkar också som om allt fler vill det. Universitetsbehörigheten togs ju nyligen bort från de praktiska gymnasieutbildningarna av utbildningsminister Björklund. Men då sjönk utbildningarna i popularitet. Det visade sig att ungdomar ändå vill ha och behöver teoretisk kunskap och möjlighet att vidareutbilda sig.

Vad tänker du om att praktiska ämnen som till exempel bild, slöjd och gymnastik också hotas av nedskärningar?

– Det där är ämnen som ibland lever farligt i skuggan av matematik och svenska. De borde inte ses som de andra klassens ämnen de ibland betraktas som. Jag tror att det finns positiva kopplingar mellan att använda sin kropp och sin hjärna, man bör inte skilja det där åt för mycket. Mängder av undersökningar visar att man är mycket mer receptiv för inlärning efter fysisk aktivitet. Att växla mellan sysslor är ju i grunden nyttigt, vi ska ju bli allsidiga människor. Min personliga uppfattning är att det borde råda större balans mellan ämnena i skolan.
– Det är intressant att se vad som samtidigt sker med vuxnas kroppsträning. Den har på bara ett tiotal år blivit fullkomligt kommersialiserad. Vi betalar otroligt mycket för att späka oss. I Luleå har det gamla stadsbiblioteket gjorts om till gym. Det är något symboliskt över det där som är värt att begrunda. Samtidigt som gymnastiken nedvärderas i skolan sänder andra instanser i samhället ut signaler i en helt annan riktning: Ve den som inte är smal! Vad som är mest stigmatiserande och kopplat till utanförskap är inte helt lätt att avgöra. 

Om vi återvänder till politiken, hur tolkar du intresset från våra folkvalda att folkbilda svenskarna?

– Det finns absolut inte ett lika stort intresse som för andra utbildningsfrågor. Det saknas framträdande frontfigurer både från kulturellt och politiskt håll som bär fram den här sektorn. Det här är en skuggig vrå i utbildningssamhället: Det läggs tre och en halv miljard på hela folkbildningen i Sverige, inklusive folkhögskolorna. Jämför det med drygt 57 miljarder till högskolan, drygt 86 miljarder till grundskolan och drygt 36 miljarder till gymnasiet. Hundratusentals människor som på ett eller annat sätt deltar i folkbildningen i Sverige under ett år får dela på några få procent av hela den statliga utbildningskakan.

Vilka konsekvenser får det här?

– Tillgänglighet och rättvisa drabbas. Nu är det de som har råd att gå på en kurs som har råd att bilda sig, medan de som står längst ned inte har råd längre. Det kan tyckas vara försumbara pengar, men om man inte har så starka incitament blir det ju lätt att avstå. Vi får fel social fördelning av dessa miljarder, målgruppen har förskjutits för högt upp. Alla är förstås välkomna, men vi når inte riktigt dem vi borde nå.

Betyder det att folkbildningen missar sitt mål?

– Jag tänker så här: De mest attraktiva utbildningarna som finns i Sverige i dag är konstnärsutbildningarna. Men majoriteten som faktiskt går de här utbildningarna kommer från hem med mycket starka resurser, både ekonomiskt och i fråga om utbildningstillgångar. Varför är det så? Förmodligen för att det krävs mod och visshet om att det finns ett skyddsnät om det inte fungerar ekonomiskt. Men vilka val gör de begåvade från andra grupper? Vilka tvivel hanterar de på grund av sin klass, och vilka risker har de råd att ta?
Den stora mängden saknar den där inre tryggheten, ibland också den ekonomiska tryggheten och möjligheten, som den ger, att ta risker och även misslyckas. Här kan folkbildningen komma in som en utjämnande faktor. Eftersom de populäraste utbildningarna bara är en teoretisk möjlighet för de flesta, så erbjuder till exempel folkhögskolan och studieförbunden en fantastisk plattform och sviktbräda för just de här personerna att gå vidare.

Sverker Sörlin menar att folkbildningen just nu oftast syns och lyckas i sammanhang som specialskolor som balettakademin
och kvalificerade yrkesutbildningar, de så kallade KY-utbildningarna. Kommuner och landsting har skurit ned på sina
bidrag och folkbildningen har blivit pressad att hitta andra lösningar. Därför tar den alltmer sällan formen av klassiska
studiecirklar.
– Ingen skulle längre, som Olof Palme gjorde, kalla Sverige för en studiecirkeldemokrati. Folkbildningens status är marginaliserad. I jämförelse med skolan och universitet är den oerhört eftersatt. Den har stått still medan de andra har växt. Ur ett samhällsinvesteringsperspektiv borde man undra om den inte är viktigare än man förstått.

I arbetet med den här boken har frågan om varför akademisk kunskap väger tyngre än livserfarenhet i många sammanhang väckts, hur ser du på det?

– Jag skulle väl börja med att fråga vilken verksamhet vi talar om. Att sko hästar eller operera dem i magen är olika saker som kräver olika kompetens. I många fall behöver vi akademiska utbildningar för olika professioner, men pratar vi om politisk
makt är det ju inte alls jämnt fördelat. Vore det så att vi fick inflytande efter kompetens istället för börd eller pengar skulle jag inte oroa mig, men tyvärr förekommer det att människor föds in i politiska eller maktnära sammanhang, och det är verkligen inte bra för samhället. Jag tycker om uttrycket livschanser, som kommer från Ralf Dahrendorf, en tyskfödd sociolog som menade att folk kommer ur olika bakgrund, och att samhällets uppgift är att utjämna förutsättningarna så att alla får samma möjlighet att delta i det. Kommer du hit som flykting är trösklarna högre och det ligger i samhällets eget intresse att hyvla ned dem. Homogenitet ökar risken för att vi får ensidighet i till exempel innehåll, tonfall och vinklar. Då måste man försöka motverka det. Vill vi värna mångfalden får vi anstränga oss. Men man kan stöta på hinder eftersom man inte får upprätta kriterier hur som helst. Jag har själv engagerat mig i positiv särbehandling, till exempel genom att försöka göra utbildningar mer pluralistiska vad gäller deltagarna. Men det gick inte. Ibland är inte våra metoder i enlighet med lag och praxis. Däremot tror jag att den här frågan formulerar ett viktigt samhällsintresse. Många högskoleutbildningar är fortfarande väldigt endimensionella när det gäller kön.
– På Kungliga Tekniska Högskolan är fördelningen fortfarande ungefär 70–30 procent och då förekommer det ändå inom akademien, utanför råder på vissa områden ännu större skillnader. Om vi nu ska vända tillbaka till folkbildning, så har den en god inverkan, eftersom den kan ge oss verktyg att själva brygga över tröskeln. Kompetens kräver inte alltid akademisk examen. 

Vilka verktyg tänker du på?

– Så kallade klassresenärer vittnar om att hindren sällan handlar om officiella meriter utan om något betydligt mer svårfångat. Hur fungerar sociala eliter och hur behåller de sina positioner? Även när de formella vägarna inte längre existerar? Även om adeln förlorat sina privilegier så handlar det idag i hög grad om kontakter, kulturella erfarenheter och ekonomiskt kapital. Det här förekommer överallt. Socialdemokratin har studerats en längre tid som den maktstruktur den också är. Där har det inte handlat om akademisk utbildning, däremot har det länge varit en favör om man har kontakter inom rörelsen och helst varit en del av den, född in i den.

Är inte det lika elitistiskt?

– Jag tror att man bör vara medveten om den här kulturen, och att vi måste vara noga med att ta reda på hur det faktiskt går till. Hur ser rekryteringsmönstren till olika politiska partier ut? Vilka är faktiskt medlemmar och hur har det förändrats över tid? Vad kännetecknar dem? Utan att ställa de frågorna får vi svårt att åstadkomma förändring. 

Vilken funktion tänker du att folkbildningen hade kunnat fylla med bättre resurser?

– Grundskolan klarar ju inte av att utbilda alla på rätt sätt och vi vet att många trillar ur alltför tidigt. Det behövs något skyddsnät som gör att de kan komma tillbaka. Samtidigt har högskolan blivit överfull. Det är mellan de här två parterna vi kommer in som en sluss: Vi kan hantera de som inte är bäst i klassen. De som av olika anledningar behöver kunskap som grundskolan eller universitetet inte just då kan erbjuda. Sedan kan många gå vidare bättre rustade, till exempel till högskolan. 

För mig låter det som en angelägen tanke. Jag har själv jobbat som lärare och sett behovet av hjälp för de elever som faller ur, det var rent av det som fick mig att utbilda mig till journalist på en folkhögskola för tio år sedan. Tanken på en konkret, kort, praktisk undervisning med täta band till yrkeslivet tilltalade mig mer än tanken att riskera flera års studiemedel för en utbildning, som jag visste inte skulle garantera arbete i tider av hög och långvarig arbetslöshet. Jag frågar Sverker Sörlin hur konkret och väl förankrad tanken är att låta folkhögskolorna och andra aktörer inom folkbildningen fylla kunskapsglappet mellan grund- och högskola.
– Jag tycker det talas för lite om den möjligheten, det är ju ett otroligt viktigt studiearbete som bedrivs av folkbildningen. Tyvärr har man inte från politiskt håll och från samhällets sida formulerat sig särskilt tydligt kring vikten av det arbetet och hur det ska finansieras. 
Tittar man på studietimmar är det en gigantisk verksamhet som bedrivs med väldigt små medel. Folkbildningens potential är inte riktigt utforskad Det livslånga lärandet ger människor möjlighet till en revansch, om man till exempel inte har kunnat ta till sig utbildning som bäst i tonåren. Folkhögskolorna erbjuder större utrymme för pedagogisk självständighet. Där har man utvecklat en tradition av att sätta fokus på deltagarnas behov. Folkbildning är ett väldigt kostnadseffektivt sätt att lösa stora utmaningar för samhället. Men tyvärr hör man nästan ingen tänka eller tala om hur den samlade postgymnasiala utbildningen i Sverige skulle kunna struktureras.

Sedan jag själv tog studenten i slutet av 1990-talet har diskussionen om skolan de senaste tio åren främst kretsat kring behovet
av studiero, disciplin i klassrummen, eventuella ordningsbetyg och läraryrkets status. Ställningarna har varit låsta och oron hög, i takt med att resultaten för svenska 15-åringar sjunkit kraftigt i Pisaundersökningarna. Jag kommer inte undan tanken på att andra lösningar och idéer för att vända utvecklingen behöver få utrymme. Vad skulle hända om vi gemensamt funderade kring behovet av kunskap på ett djupare plan, hur vi som samhälle värderar den, var vi tar till oss och förvaltar den?

___________________________________

Text: Sonja Schwarzenberger
Foto: Nadja Hallström

Sverker Sörlin

Sverker Sörlin om folkbildning

Professor, historiker, författare. Folkbildare i medier, i böcker och som föreläsare. Aktiv i Folkuniversitetet sedan 1985, förbundsordförande sedan 2012.

Vad innebär folkbildning för dig?
– Frihet att söka kunskap och att göra kunskap tillgänglig – enskilt och i samarbete med andra – för att växa som människa och forma ett bättre samhälle.

Samtal om folkbildning

Schwarzenberger-En röd stuga-Omslag-Kartonnage-Original-150624.

Intervjun med Sverker Sörlin ”Vilka fiender har folkbildningen?” är tagen ur boken En röd stuga med en halvmåne på gaveln. I boken möter Sonja Schwarzenberger bland andra Jessica Jedin, Soraya Post, Heidi Avellan och Omar Mustafa och diskuterar dagens syn på folkbildning.

Boken är utgiven i samarbete med Premiss förlag,  Arenagruppens förlag för uppdragsutgivning.

Läs mer om boken

Intervju med Soraya Post
Intervju med Paulina Neuding
Intervju med Sonja Schwarzenberger

Beställ boken

Skrivet om En röd stuga med en halvmåne på gaveln

 

”Det mest revolutionerande med det tidiga 1900-talets folkbildning var inte att allmänheten fick möjlighet att läsa och lära, utan att den fick chansen att forma innehållet i bildningsverksamheten efter sina egna behov.”

Magnus Priftis, Svenska Dagbladet
Läs mer

”I det stora folkhemsbygget var folkbildningen en självklarhet. Det handlade först om klasskamp, arbetarna skulle knappa in på det försprång som stavades kunskaper och medföljande privilegier hos borgerligheten, men det stannade aldrig där.”

Ulrika Kärnborg, Dagens Arena
Läs mer

”Ett vaccin mot charlataner och populister, kallar jag det, intervjuad i Sonja Schwarzenbergers angelägna bok En röd stuga med en halvmåne på gaveln – samtal om folkbildning (Premiss). De som kan sin historia luras inte av ett falskt ”Sverigevänner”, SD:s mantra. De vet att det som gjort Sverige till Sverige är dörrar vidöppna mot världen.”

Heidi Avellan, Sydsvenskan
Läs mer

#FBPOD20: Vilket folk bildas egentligen?

FBPOD20

Podcast. Vi talar ofta om folkbildningens bredd i stora ord, om en rörelse där alla får plats och där olikheterna möts. Men vem är folk egentligen? Och finns det en spänning mellan folk och bildning?

#FBpodden diskuterar tillsammans med Sonja Schwarzenberger vilka folket i folkbildningen är och bör vara. Är vissa viktigare än andra? Lyssna!